Jävligt jävlig

Jag förstår inte hur mina föräldrar står ut med mig.

Jag har beslagtagit deras köksbord genom att ha min dator och massa anteckningsblock och papper där, och genom att sitta där och skriva – morgon, middag, kväll.

Så fort de kommer in i köket och pratar med mig, får de en blick som om de försökte ta maten från en pitbull..

Pappa avlägsnar sig lika snabbt som han kommer.

Mamma fortsätter sitt försök att föra en dialog, trots mina fördröjda och korta svar.
Jag anstränger mig för att till en början fördela min uppmärksamhet, men eftersom jag samtidigt försöker samla mina tankar till text, omvandla dem till en länkadress, dröjer det inte länge tills pikande suckar av irritation avslutar min avtrubbade respons.

Då säger hon förlåt för att hon stör, och börjar viska – för att störa mindre. Jag får nu anstränga mig mer för att höra vad hon säger, och be henne upprepa sig för både andra och tredje gången.
Men det enda jag hör är hur jag i tystnad beskyller henne för mitt dåliga samvete

Jag kan verkligen vara en riktig jävel mot dem jag älskar.

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s