Det var en gång, som blev en dikt.

Nedslagen framför Canal Digital.
Utan annat i agendan, varken prisutdelning eller bal.

Hade däremot träningsvärk i mina lår,
så jag såg en repris av programmet Skavlan, som om jag vore 60 år.

Några jämnåriga vänner? Nej, det har jag ej.
Skonad från mycket elände och jämmer, stör det inte mig.

Till dem jag har starka band kan jag räkna på en hand,
uträckt det räcker – för att dras ur kvicksand.

Om man inte uppskattar det man har,
kan ett rått slotts bal, verka “alldeles underbar“.

Nåja, bort från TV:n ville jag rymma,
men gick ut, istället för att gymma.

Väl på promenad, släppte taget om kragen.
Lämnar krav på min fasad, det skönt för magen.

Det brukar hjälpa,
när vattnet i vattenskålen – i bålen – får stjälpa.

Vinden med mig driver,
men jag vänder inte kinden till, bara för att det river.

Jag vänder inte heller min kappa, låter armar slänga slappa.
utan att takten tappa.

Insuper friska luftens berusning,
låter mig bli tagen av naturens tjusning.
Trots dess tillgänglighet, så attraktiv. Jag torkar min saliv.
Så tom på folk – så full av liv.

Avlägsen kollektivtrafik och bilar,
luften likt magik, mellan fingrarna silar.

Jag går igenom det som varit, i mina trettiosexor.
Guldkornen jag vaskar, ur historiens läxor.

Det knastrar, som om skon var av glas.
Det som var, det som är, det som kommer, är blott är en fas.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s