Att skratta eller gråta – det är frågan

Det bästa jag kunde komma på som beskrivning för dagens känsla: platt.
Som om gravitationskraften vore uppvriden, och placerat mig på hållplatsen Varken Eller.

Precis som denna fredag, vars dagsljus aldrig blev ordentligt tänt. Detta var någonting jag uppmärksammade när jag var ute och gick tidigare – bara för att få ta del av känslan av att vara delaktig, i någonting.

Det är precis som om jag har en “släng” av något, eftersläpandes som en svans som jag inte får tag på när jag vänder mig om, och kanske därför inte heller låtit läka ut ordentligt.

Det är precis så att jag inte vågar riskera att bli sämre genom att träna eller åka och rida – och jag som dragit ut på rätta tillfället att tvätta håret. I väntan på en tillräckligt god anledning, funderade jag till och med ett tag på att dammsuga, men när jag var tvungen att stanna upp ett tag efter att ha ställt mig upp, utsåg jag härmed det som gränsen för vad jag orkar just nu. Eller inte orkar.

Även de flesta känslor ligger som i vakuumförpackning, vilket man skulle kunna tro vore innebörden av en fullkomlig lättnat – men inte. Jag upplever snarare en svag dos frustration, fast som går mer åt det uppgivna hållet vilket hindrar någon egentlig reaktion. Förutom en inåtvänd bitterhet.

Min enda plan är att locka ut den med lite rödvin, och luta mig tillbaks för att se vad konsekvenserna har att bjuda på. Det är ingen konst att skapa drama för den uttråkade.

Så jag väljer att skratta tyst för mig själv åt mig själv
Ingen humor hos författaren = ingen underhållning för läsaren…

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s