Fluga vs. fjäril


I detta skrivande ögonblick är det en fluga som sätter sig på mig ungefär en gång var 10:e sekund, som jag slår till, men missar.
Har haft några dåliga dagar, massa stress, tankar. Jag är min hjärnas bitch.
Jag befinner mig i en situation som jag förtillfället inte kan påverka. Jag vet inte hur länge jag kommer behöva befinna mig i detta evigt stillastående tillstånd, som jag tror började i tisdags. Kort tid javisst, men en minut i helvetet ska visst kännas som hundra år. Som en instängd jakthund undersöker jag närmaste utväg. Jag märker hur mitt behov av perfektion och kontroll får abstinens, jag känner frustration, och tar ut det på min omgivning utan att hinna märka det innan det är för sent. Men vi är släkt. Det är en lättantändlig ilska som i stundens explosion ändå ger en viss slags av njutning, men jag har varit ensam ett ganska bra tag också.
Det sitter en djävul på min axel som envist påpekar om hur allt ligger på mina axlar. Med “allt” menas framtiden, och i och med att jag tillåter mig att bli stressad, är det mitt nu som jag måste offra för min morgondag. På andra sidan sitter en ängel som troget påminner om hur “oro inte tar bort morgondagens bekymmer – det tar bort dagens sinnesro”. Det sista man vill höra när man släpar på korset; irritationen höjs ytterligare några grader och tanken “som om jag inte visste det…” blir det enda resultatet av självförsvar, när ens händer är bundna.

Sådana här dagar försöker jag påminna mig själv om hur allt är förbipasserande. Både det bra och det dåliga. Jag påminns också om att tankens kraft är avgörande. Jag tänker att man hela tiden måste påminna sig själv om att sluta leta. Att leta efter lycka/frid/kärlek/ eller vad målet än må vara, är som att jaga en fjäril – den är alltid utom räckhåll. Men om man lugnt sätter sig, kan den slå sig ned precis där man är.
Man borde acceptera att saker och ting är som dem är. Saker händer för att de måste hända. Man borde ta det lugnt, man är inte sen till någonting och kommer missa någonting i sitt eget liv. Man borde leva det liv man vill leva, utgå ifrån sig själv. Jag påminner mig själv om att man alla svar, inombords.

Tillfredställelse…
Kommer som ett resultat
av att man är
accepterande och
ödmjuk –
av att man inte försöker
forma om sig
och anpassa sig
till någon given roll.
Tillfreds blir man,
när man överlämnar sig
helt och fullt åt livet –
då man låter livet
bara flyta genom en.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s