Allt går i en cirkel, man blir snurrig och disorienead.
Eller jag borde kanske säga att allt går i en tre-eller fyrkant, där man rör sig mellan 3-4 platser dag efter dag: jobbet, träning, hem. Mekaniskt.
Det känns så tomt på något sätt, och man letar överallt för att fylla tomheten där i mitten, med något, det kan vara jobb, mat, träning, sötsaker, cigg, alkohol, droger, sex, barn, studier – you name it, för att hitta det som man saknar. För “bara det blir så, så kommer det kännas bra”. Men det är alltid något som fattas för att det ska kännas bra, i alla fall för att det ska vara en konstant känsla och inte bara något som kommer och sedan passerar.
Vi har allt, vi lever i överflöd, men under ytan värker det av tomhet.
Alla har ett behov av att träffa människor och av utbytet av tankar och intryck som det ger, men jag tycker inte att det finns något socialt liv här i Sverige, alla håller sig för sig själva inom sin lilla krets. Och om man inte vill dricka alkohol är det ännu mindre chans att man träffas och umgås, för vad skulle det då gå ut på? Man är redan så sjukt omedveten, och sen ska man dricka sig ännu mer efterbliven, för att kunna umgås. Kanske för att döva sina känslor för en stund, få en paus från sig själv. Jag dömer ingen, jag är likadan, jag konstaterar bara hur sorgligt jag tycker det är.
För om människor har utvecklats i över en miljard år och är den mest intelligenta arten på denna planet (?), vi som upptäckt elden, uppfunnit hjulet osv. borde man inte fråga sig själv varför vi har gjort det? Så att vi kan sitta vid den där datorn på jobbet på måndag morgon och få lön den 25:e, så vi kan köpa det som samhället får oss att tro att vi blir lyckliga av? Nöjda? Är det vårt syfte?
